Aktuellt
Om konstnären
Offentliga arbeten
Recensioner
Gruppbesök
Film

Höstlig sammanfattning

Gustaf Skoglund retrospektivt på Smålands konstarkiv
”Höstlövsfärgat ljus slår en krans kring källan trädens tack för vattengåvan”

Höstbilden – av Gustaf Skoglunds egen hand – skulle man mycket väl kunna tänka sig anbringad på ett epitafium över upphovsmannen. I det enkla poemet – samtidigt okonstlat och subtilt – finns både den klarhet och den sinnlighet som är lika självklara som anslående förtjänster och kvaliteter i hans måleri.

Den höst som just nu bäddar in oss i lövverkets suggestiva och skiftesrika färgspel och nätternas drivande dimmor – ibland lika upplösta som i Gustaf Skoglunds skiraste återgivningar av naturens och årstidsväxlingarnas förvandlingsnummer – blev hans sista. Smålands konstarkiv i Värnamo – i hans egna hemtrakter dit han trots många år i Halland gärna och ofta återvände – minns honom med en retrospektiv utställning som spänner över nära nog fem decennier.

 Sommar vid källan (1996)

Noga utvalt

Det är en sparsmakad och spatiöst exponerad kollektion – bara trettio nummer stor – som imponerar just genom reduktion och återhållsamhet. De tillbakablickande manifestationernas sedvanliga och svåröverskådliga mångfald och överdåd vore annars vad man kunnat förvänta och befara. Att även kronologin är upplöst och tendenserna till tematisk gruppering mer antydd än genomförd är också att positivt notera. Här ställs bild intill bild – kontrasterande och kommenterade varandra – efter helt andra kriterier än att de råkar vara tillkomna under samma decennium eller röra sig inom en likartad motivkrets.

Den senare lät sig efterhand allt bättre inringas – det var ur naturen, dess inneboende mystik, komplexitet och komplikation, Gustaf Skoglund utvann sitt stoff och sin inspiration. Ur hans dunkla källor och trolska vegetationsflätningar träder ofta sägen och myt fram och talar till den sentida betraktaren. Från hans dukar återklingar en levande tradition som närt sig av både de breda flödena och de smala rännilarna i såväl odlings- som utvecklingslandskapet.

Från skog och källa, myr och lövhult, vände han emellertid ibland också – som så många andra Halmstadkonstnärer – sitt öga och sinne mot kustlandskapet med bilder som både öppnade sig mot vattenspegeln och horisonten med större ytor och friare rymd och fångade färg- och årstidsskiftningarna i strandäng och kusthed eller följde den slingrande vägen ner mot vattenlinjen.

 Hamn (1956)

Igenkännligt

Det som präglar Gustaf Skoglunds måleri är det på samma gång omisskännligt identifierbara och i en långsam framåtrörelse ständigt föränderliga – den lätta, täta penselskriften, det raffinerat spelande ljuset, de milt klingande färgerna med sin dragning mot jordtoner, valörrikedomen med de effektfullt insatta stråken av gult och grönt. Allt är konstant och välbehärskat och till synes överraskningsfritt – men ändå aldrig statiskt eller likgiltigt eller bara slapp upprepning av det beprövade.

Själva grunden i denna nästan osynliga process – den osvikliga form- och färgkänslan – mera anar än direkt skönjer man i utställningen i Värnamo, som med sina således få men välvalda exempel följer utvecklingen steg för steg. Från 50-talets kubistiska – och litet valhänta – kompositioner över några Ölandsmotiv från det slutande 60-talet och en knapp handfull abstraktioner – som är inte mycket mer än just form och färg – rör sig både sinne, pensel och palett målmedvetet mot det impressionistiska och lyriskt skimrande, det subtila och sensibla och sensuella.

 Vattenljus (2003)

 Bäckaskog II (1975)

  Gustaf Skoglund: Självporträtt (1956)

Sen brytpunkt

Särskilt intressanta att studera är just Ölandsbilderna som verkar ha blivit något av en brytpunkt i Gustaf Skoglunds skapande. Figurationen är fortfarande klar, men man anar här den påföljande linjeupplösningen och förtunningen som småningom bekräftas i den svepande penselrörelsen i en vårvinterbild från 1985 liksom i den täta penselskriften i en vy över Hökåsen från 1997 och det närmast intill total upplösning reducerade centralpartiet runt vegetationsfragmenten i en av flera källbilder från samma decennium.

Från den stora utställningen på Mjellby konstgård 1998 igenkänner man bland annat den lätt ominösa

”Brutet berg” – och utan bilder från brotten i Stenhuggeriet vore naturligtvis inte utställningen komplett – medan de två senaste verken, ”Fågeln” och den i underbara gråtoner skimrande ”Vattenljus”, är daterade så sent som i år. Inför den sistnämnda – en liten intagande pärla i hela produktionen – kan man med fog tala om en i det sista obruten skaparkraft...

JAN HÅKANSON
Telefon 035-147515
jan.hakanson@hallandsposten.se

Nästa recension >>