Landskapsmåleriets mästare

En gammal Boråskonstnär har återvänt. Efter en lång karriär är detta dock hans första separatutställning i Borås när Galleri Bacchus nu visar 30 verk av numera i Halmstad verksamme 76-åringen Gustaf Skoglund.

Det var också här han fick sin första utbildning för snart 50 år sen på Borås Konstgilles målarskola 1951-52- och här fick han sitt första genombrott. Dåvarande kritikern Torsten Ahlstrand berömde starkt hans debut som den "särskilt framträdande målaren" på Höstsalongen 1958- han kallades"starkt personlig" och "med intensiv och uttrycksfull färg".

Vid vernissagen på lördagen gjorde sig också den över 90-årige Ahlstrand mödan att ta sig hit, och kulturnämndens ordförande Bengt Whalgren, som öppnade utställningen, kunde överraska med att medföra en Skoglund-tavla som alltsen 50-talet hängt på Bäckängsskolan och alltid fängslat honom utan att han vetat nåt om konstnären.

Det är också en landskapsmåleriets mästare vi möter, en med övertoner av mystik som ibland med flimrande färgeffekter och egenartade vita ljusfält för tankarna till Turner och ibland i motivets ödesdramatik anknyter till Caspar David Friedrich, dock alltid med klar och nykter formkänsla. Vinterkälla med dess mörka vatten brytande fram ur den snötäckta marken är ett strålande exempel.

Gyllene snittets formprinciper följs för det mesta, och man anar i grunden ofta en stramt kubistisk bildsyn med fint perspektivframhävande diagonaler. Detta måleriets ABC är dock alltid skelett, aldrig huvudsak. I stället tar en spontan och djärv kolorist alltid över, som i Efter ett regn med lysande liksom rentvättade blommor mot den åsktunga himlen eller i den cezanneska ljus/mörker-kontrasten mellan himmel och hav i Vinterstorm.

Oftast finner man ett inslag av pointillism som ger vibrerande närvarokänsla, dock inte som i Seurats färgfläck-stänkande utan mera likt vibratot i stråkmusik. Skoglund berättar att han fick iden´när han under sina oerhört dynamiska studieår för Torsten Renqvist på Valand såg skulptörerna arbeta med små duttar av lera som en i taget trycktes fast mot nätformen. Var det möjligt att överföra detta succesiva arbete på måleriet, undrade han och skapade ett slags närbildspointillism från bildens nederkant och uppåt, så som löv kan ses i närbid men längre bort försvinner i helheten.

Han talar om att han då arbetar med färgen med något av en kirurgs renhetskrav. Den läggs inte på med ens med noggrant urtvättade penslar utan med rena kartongremsor som därpå kastas.
I grunden för hans bildkomponerande ligger också något av schackspelets strategi- med dess ständiga krav att inta centrum-eller musikens formprinciper och variation- han fängslades tidigt av nyckelharpan och har själv byggt halvdussinet instrument, "tre som är för dåliga och tre som är för bra att sälja".
Skoglunds nära kontakter med Sjuhäradsbygden skapades då han som ung småländsk kvarnmekaniker träffade 17-åriga Örbyflickan Ing-Marie som snart blev hans fru. Deras liv utvecklades i ömsesidiga femårsplaner- medan en drog ihop till familjens försörjning kunde den andra studera och tvärs om. Hon gick på folkhögskolor- både Viskadalens och Fristads- blev småskollärare och läste upp till först grundskole- och slutligen gymnasielärare. Han gick på konstskolor varvat med skiftarbete. Då de till sist kunde bygga eget hus i Stenhuggeriet i Halmstad hade de flackat omkring på sexton olika ställen.

Efter lång framgångsrik konstnärsverksamhet kom han tillbaka till Mark med en utställning i Skene 1997, varpå hans 75-årsdag firades med en stor utställning på Mjellby Konstgård i Halmstad i fjol. Utställningen på Bacchus domineras av de senare årens arbete kring motivkretsen "Från källa till hav" och förmedlar kontakten med en stor konstnär och en intagande personlighet.

Rolf Haglund

Källa: Borås Tidning 18 maj 1999

Nästa recension >>